Tiden går…på gott och ont.

Jag har så svårt att välja teman, som jag ska skriva om i bloggen, det finns så mkt! Men jag har valt 2 för idag: Pio, min katt som dog nyligen, och Dagens små äventyr med Lovis.  Jepp det är Lina som skriver idag igen, Lovis är heltrött och ligger och chillar vid mina fötter.  

På den övre bilden ser ni Pio, min katt. På bilden var han kanske 15 år. Han föddes i min garderob (ja det är sant) 6 Maj 1993 och då såg han ut som en liten grå mus. Jag kallade honom Pio Pipet Robin, och senare bara Pio. Han hade 2 systrar, Rina och Mimmi. Tyvärr försvann de båda från sina hem , och återfanns aldrig mer, ganska tidigt i deras liv. Men jag var fast besluten att ha kvar Pio, jag sa till köparna att “den här kattungen är INTE till salu”, grinade när mamma och pappa skulle ge bort honom. Och jag fick som jag ville, han blev kvar i Flurkmark hela sitt liv!  Han blev en stor och ståtlig hane med lång päls, han var en vän och ett stöd när jag mådde dåligt, han höll sig mest hemmavid (han var väl störst och starkast i grannskapet förstås, behövde inte fly) fast han inte blev kastrerad förrän vid 6 års ålder (usch jag borde gjort det tidigare!) Han låg i min säng, jag grät i hans päls, jag klappade honom om jag vara nervös över nåt, jag tränade trix. Och alltid gav han mig styrka. JAg och Pio brukade kramas, panna mot panna, och jag tänkte att när vi gör det så blir det en magisk kontakt, vi ger styrka till varandra, och kärlek. När jag flyttade hemifrån valde han brorsans rum istället, och han vande sig så småningom vid att jag kom hem ganska sällan. Men nog var han sur när jag kom, “inte ska du tro tt jag hoppar upp i famnen så fort jag ser dig, nä nu får du lite svalkande likgiltighet minsann!” Ja så tänkte han nog… Senare fick han giftstruma, det var våren 2007, jag hade märkt att han magrat av och som tur är for vi till veterinär´n på Röbäck. Så fick han medicin och var oförskämt pigg i 2,5 år. Han tacklade av under hösten och vintern som just varit ,2009- 2010, och i slutet av januari insåg vi att det nog var dags för honom att dö snart, så jag ringde veterinär´n på röbäck igen. SÅ 28 januari 2010 åkte vi in med en väldigt mager, eländig, illaluktande kattgubbe. Jag grät, mamma grät och Pio verkade veta vad som var på Gång. Men han liksom accepterade det, ellervar han för svag? Han var lugn i min famn, vi fick komma in direkt, veterinären såg snabbt att det var NJURSVIKT och det var i sista stadiet, så inget annat än avlivning var möjligt. SÅ avlivades Pio, vi kramade honom och grät… när han dött stannade vi kvar och jag gav honom en sista kram, panna mot panna. Så var det avslutat, Pios liv. Det kändes rätt men ändå jobbigt, men mest rätt och jag är glad att jag var där den sista stunden och fick säga hejdå. Nu är lidandet över för Pio. Men vi kommer sörja länge, precis som alla sörjer sina älskade, katt som människa, hund som ko. Nå, kanske är det inte många som sörjer sin ko…? Jag vet inte , men detta kommer jag diskutera mer om i framtiden, alltså hur man ser på olika djurarter…

SÅ, till roligare, soligare tankar och händelser! IDAG var jag och min hund Lovis nere på mariehemsängarn och åkte skidor på spåret. Ett underbart , lagom långt spår, med en skating del där lovis kan springa och ett klassiskt spår åt mig =D Inga skyltar om hundförbud och nästan folk tomt, dessutom en snövall på var sida om spåret och bra sikt. bara att tuta och köra!  

Här ovan ser ni en bild jag tog med mobilen, på Lovis. Jag hade förberett henne med rejäl manikyr; klippt klorna, klippt tasshåren, smörjt tassarna. Och det hjälpte! =) I princip inga snöklumpar fastnade i tassarna. sköööönt. JAg gick med skidorna till spåret, tränade trix och lydnad efter vägen. Det tog en timme tills vi kom fram till spåret, vi gick en omväg insåg jag sen. =P Jag åkte mest klassiskt, och lovis sprang bredvid, hon skällde tyvärr nästan hela tiden (45 minuter) men jag tänkte att hon får väl göra det då, hon vänjer sig nog när vi åkt här ett par ggr. Och när hon får bli uttröttad… hoppas jag. I flurkmark, (i skogen/på åkrarna) brukar hon aldrig skälla så mkt, men däremot om det är draghundar med och så… men nu var det bara vi. och jag åkte inte ens skate!
Vi mötte Johanna J och hennes 2 tikar när vi avslutat skidturen, pratade lite om våra hundar och hundarna var så glada att ses! =) Lovis ville inte gå ifrån dem utan följde surt med mig hemåt. Snart var hon dock intresserad av mig och lite träning och godis på hemvägen.

Väl hemma åt vi lunch/middag och jag kände mig nöjd, bra motion idag! Lovis var också trött, hon behövde också motionen.

Senare ikväll träffa vi grannbarnen och körde “Ring leken” som vi kallar det. Alltså att barnen står i ring och får skicka lovis från person till person genom budföring. Kul för både lovis och barnen. VI började med detta i somras, och lovis är mkt lugnare och gladare när hon ser barn NU jmfr med innan, då var hon rädd för barn i 1-6 årsåldern.

Har gjort en hel del förberedelser för agility studiecirkeln också, känns kul. Tänk vad man kan få till när man är med i en kommitté i en hundklubb! coolt känns det. 😉  

Ja vilken bra dag… hoppas imorn blir lika bra, men det tror jag…Jag och Lovis ska på sheltie träff! =)